I Vänern förekommer både lax och öring. Laxen känns bland annat igen på den mer insvängda stjärtfenan och koncentrationen av fläckar över sidolinjen. Öringen har kraftigare stjärtspole och ofta fläckar mer jämnt fördelade över kroppen. I vardagslag kallas både lax och öring från Vänern, ”Vänerlax”. I själva verket rör det sig alltså om två olika arter.
Illustrationer Thommy Gustavsson ©
Illustrationer Thommy Gustavsson ©
Insjölevande stammar av lax förekommer idag endast på några få ställen i Europa och Nordamerika. Flera av de insjölevande laxstammarna har påverkats av vattenkraftsutbyggnad och finns idag kvar endast genom odling. De kvarvarande stammarna i Vänern, Klarälvslaxen och Gullspångslaxen, uppstod för ca 8000 år sedan då Vänern genom landhöjningen avsnördes från Ancylussjön (nuvarande Östersjön). Genom utbyggnaden av vattenkraften i Gullspångsälven har laxens och öringens lekmöjligheter begränsats, men aldrig utplånats helt. Idag utgör det vilda beståndet av Gullspångslax mindre än 1 procent av Vänerns laxar.
Gullspångslaxen är den mest storväxta och för fiske eftertraktade stammen av de båda i Vänern. Den går inte säkert att skilja dem åt genom utseendet, men genom DNA-test går det. Även Gullspångsöringen blir mycket storvuxen och har ett stort värde ur fiskesynpunkt.
Spridd över hela världen
De utsättningar av Gullspångslax och öring som görs baseras på ett begränsat avelsmaterial som förvaltas av Fortum. Genom utbyggnaden av Gullspångs kraftstation finns en skyldighet att kompensera förlorad naturlig produktion med utsättningar, så kallad kompensationsodling. Utsättningar och fångst av lekfisk till den årliga avelstäkten görs i huvudsak i Klarälven. Därför är den odlade laxen inte identisk med den som lever i Gullspångsälven. För att bevara de genetiska egenskaperna på kort sikt behövs ett strategiskt bevarandearbete där både vild och odlad lax ingår. De kan också stötta varandra vid eventuella händelser som haverier i odlingen, sjukdomsutbrott eller liknande. Genom sina egenskaper har Gullspångslax och Gullspångsöring blivit populära bland sportfiskare inte bara i Sverige utan också i andra delar av Europa samt i Nordamerika. Det har satts Gullspångslax i många svenska sjöar för att gynna fisket, i Vättern har det exempelvis pågått under flera decennier. Gullspångslaxen sattes redan på 1970-talet bl.a. i de stora sjöarna i USA där lax på över 19 kg fångats.
Status för Gullspångslaxen
Lekområden
Innan Gullspångsälvens byggdes ut hade den vandrande laxen och öringen lekområden långt upp i älven. Det finns nedtecknade laxfisken på flera platser, exempelvis Munkfors och Lideforsen i Letälven samt Brattforsen i Svartälven. Redan på 1800-talet försämrades fisket efter lax i älven på grund av för hårt fisketryck och utbyggnad av dammar. Uppförandet av Gullspångs kraftverk (1908) och Åtorp i Letälven (1933) innebar att laxens reproduktion uppströms Skagern upphörde helt. Idag förekommer lek i Lilla och Stora Åråsforsen omedelbart uppströms utloppet i Vänern samt i Gullspångsforsen vid Gullspångs kraftverk. Uppskattningsvis finns numera ca 5 ha tillgängliga lek- och uppväxtområden i älven.
Lekgropsräkning
Under många år inventerades och räknades lekgropar i älven, men har inte skett de senaste åren. Antalet gropar är ett relativt bra mått på hur många laxar och öringar som vandrat upp och lekt. Antalet lekande fiskar varit få och varierande sedan räkningarna började i slutet på 80-talet. Efter att Gullspångsforsen öppnats har antalet lekgropar ökat. De senaste åren har en tydligt positiv trend. Vi har ingen säker fördelning av lax/öringgropar, men öring dominerar.
Täthet av laxfiskungar
Genom elfiske räknar man varje höst lax- och öringungar inom ett drygt tiotal provytor. Ungarna stannar ett till två år i älven innan de vandrar ut till Vänern som s.k. smolt. Diagrammen, med data från provytor i de olika forsarna, visar att tätheten är låg eller mycket låg i Åråsforsarna. Det beror på en dålig överlevnad hos ynglen. För att förbättra överlevnaden för laxfiskynglen bör effekterna av korttidsregleringen och de snabba flödesförändringarna minska framför allt under vår- och försommar då ynglen är som känsligast. I en opåverkad älv med liknande produktionsförmåga kan man förvänta sig en yngeltäthet på 100 stycken/100 m². Gullspångsforsen, som mestadels har en stabil vattenföring hela året, uppvisar också helt andra tätheter, se figurerna. Tätheterna av lax har haft en oroväckande negativ utveckling de senaste åren.
